Varför vi ibland INTE skall äta!

Ett dygn utan mat? Javisst, för hälsans skull!
 
Det tycker triathleten och friskvårdsföreläsaren Jonas Colting. Han anser att vårt konstanta intag av mat är onaturligt.
 
Vi är fixerade vid mat och ätande i vår kultur. Och fel sorts mat därtill. Då avser jag inte bara den västerländska kulturen i allmänhet utan också ”vår” kultur; vi som håller på med skidåkning och konditionsidrott! Vi är alla så vana att äta minst tre till fem gånger om dagen att folk blir helt rabiata om de missar en måltid eller om de av någon anledning inte får mat i tid. Den reaktionen är naturligtvis en effekt av en sockerstyrd fysiologi och en ämnesomsättning som är direkt beroende av konstanta och regelbundna tillskott av nya kolhydrater. Allt för att undvika kraschen som kommer när blodsockret sjunker efter den föregående måltidens insulindusch.
 
De flesta verkar leva i tron att om man bara så missar en enda måltid så riskerar man att bli allvarligt sjuk och undernärd. Eller i alla fall svimfärdig, svag och helt oförmögen att göra något annat än att i dvala sitta still och tomt titta framför sig. Att köra ett träningspass under de betingelserna är otänkbart!
 
Intravenösa sockerskjutsar och syntetiska proteiner
Ändå är det ju uppenbart att i princip varenda vällevnadssjukdom (jag kallar det ju för fellevnad!) som människan i den moderna världen lider av inte alls beror på undernäring och svält utan av överkonsumtion, frosseri och en omättlighet. Och folk är ju trots att de äter ofta, mycket och regelbundet ändå trötta, håglösa, energifattiga och svaga!
 
För att inte tala om folk som tränar relativt regelbundet. Gymbesökarna hänger i klasar över kafédisken för att suga i sig en shake, energikaka eller återhämtningsdryck efter att ha kört ett spinning-pass på 45 minuter, i tron att de nu tömt sina depåer och slitit på sina muskler så till den milda graden att de måste ha en intravenös sockerskjuts spetsad med lite syntetiskt protein om de ska orka köra ett likadant spinning-pass tre dagar senare…
 
Onödiga mellanmål
Seriösare motionärer och skidåkare anammar samma mentalitet med konstanta mellanmål både före, under och efter träning. Det paradoxala är att rätt så många motionärer, som är långt mer aktiva än genomsnittssvensken, ändå bär runt på en hel del övervikt. Det är människor som tränar mycket och som för sitt liv inte kan förstå varför de aldrig går ned i vikt. De inser inte att de lever i ett konstant sockrat tillstånd med höga insulinnivåer som lagrar in energi i fettcellerna.
 
Hur hänger det här egentligen ihop? Är vi så sköra och ineffektiva att vi behöver en konstant energipåfyllning och är det här förhållningssättet den rätta vägen till vår bästa hälsa och prestationsförmåga?
 
Nej, det är snarare tvärtom! Naturligtvis ska vi äta och vi ska ha ett avslappnat, njutningsfullt och insiktsfullt förhållande till mat. Men i dagens kultur av genvägs- och reklaminfluerat ätande med ett frossande av framförallt raffinerade kolhydrater och industriellt framställda fetter så är det snarare tvärtom. Det är inte avslappnat! Det är inte njutningsfullt! I alla fall inte bortom den första minuten av sockerrush och framförallt är inte konsekvenserna njutningsbara. Och det är verkligen inte insiktsfullt!
 
Skippa kolhydraterna och börja fasta
Vi behöver vare sig äta så regelbundet som vår moderna kultur förespeglar oss och vi mår bra och bättre av kortare perioder av fasta då och då.
 
Som ett resultat av flera miljoner års evolution, är det rimligt att tro att vår tids tillgänglighet och överflöd av livsmedel är representativt och realistiskt som förklaringsmodell för hur människan ätit genom tiderna? Har vi haft en så jämn, god och hög tillgång på föda att vi alltid kunnat äta tre till fem gånger per dag med en efterrätt till kaffet på det?
 
Naturligtvis inte! Snarare är det så att vi ofta var utan fast föda i ett eller flera dygn av olika anledningar. Och i syfte att överleva de kortare perioderna av svält så utvecklade kroppen olika försvarssystem som skulle sörja för vår energiförsörjning och vitalitet; främst vår fettförbränning och den kraftiga utsöndringen av HGH som bland annat återanvänder nedbrutet muskelprotein i en ny proteinsyntes.
 
Slavar under sockret
Det är alltså väldigt bra att implementera kortare perioder, 24 till 36 timmar, av fasta då och då. Upp till en gång i veckan faktiskt. En sådan fasta definieras av att man helt enkelt inte äter någon fast föda eller dricker något annat än vatten och möjligtvis kaffe. Syftet med detta är naturligtvis att man inte ska stimulera sitt blodsocker med påföljande insulinutsöndring. Den bästa och mest effektiva dygnsfastan löper från middag till middag eftersom man då redan har klarat av halva fastan under natten när man ändå sover.
 
Många tror att ett dygn utan mat är rena tortyren och att man är på gränsen till fysisk och mental kollaps och visst kan det vara så de första gångerna. I synnerhet om man är en extremt sockerdriven person. Men som de flesta vet så är det just närvaron av insulin (efter att ha ätit socker/kolhydrater) i blodet som triggar aptit och en kaka blir gärna tio kakor och en smörgås blir tio smörgåsar för man blir inte nöjd och tillfreds annars när suget sätter in. Under fastan så är insulinet inte en faktor och aptiten eller det typiska ”suget” är inte närvarande på samma sätt. Dock kan ju den känslomässiga vanan eller ens belöningssystem sätta krokben men då har man ju också upptäckt att man är slav under sockret på mer än bara det fysiska planet.
 
Jag har testat 24-timmarsfastan under ett antal månader och jag var naturligtvis skeptisk då jag levt i en kultur där man alltid förväntas att äta och fylla på depåer efter träning men resultaten har varit väldigt goda! Jag har under de här dagarna tränat mer eller mindre som vanligt och jag har kört mellan två och fyra kortare träningspass på totalt upp till fyra timmar. Inte en enda gång har min energi sviktat eller blodsockret fallit. Fettförbränningen har varit optimal och insulinnivåerna väldigt låga och jag har tvärtom vad man kan tro känt mig stark, pigg och energisk.
 
Så din bästa uppladdning för Vasaloppet kanske inte består i att mer och oftare under träning utan att någon gång då och då göra helt tvärtom!
 
 
 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *